Aqui les pongo n texo que escribi hace unos años durante una de las ofrendas que cada año pongo en Gotemburgo acopañadop de mi querida Karen y de amigoas/as que dan su corazón por estos festejos.
Este año solo haré la ofrenda el dia 2 durante una ceremonia donde pediremos y daremos perdón a los ancestros y meditaremos por todo lo bueno que hemos recibido de ellos.
Si están interesados ponganlo en el tag y le doy la dirección.
este texto esta en sueco pues siempre me han pedido información sobre la ofrenda.
espero les guste
Mario
Mexikanska dödensdag firandet - en växande uttryckssätt som respons till dödsrädslan
av Mario Hernandez
Dia de Muertos är en ceremoniell dag som blivit tradition bland mexikaner. Den har dock inte alltid varit så självklar för mexikaner at fira det och att göra "Ofrendas". Men under konstnärliga influenser av bl. José Guadalupe Posada (i slutet av 1800 talet), Diego Rivera och Frida Kahlo (i mitten av 1900 talet) och nyligen av flera nutida konstnärer och författare som med stöd av massmedia har spridit vidare dessa traditioner och skapat en ny uttryckningssätt. Av dessa sist nämnda konstnärer finns de flesta i länder utanför Mexico, i stor sätt i California, New York och Illinois, men också i Europeiska städer så som Berlin, Paris, London och Madrid.
Ofrenda i Berlin 2005 (performance av Mario Vazquez)
Den sinkretiska blandning av indiansk tradition och den katolska rum för att dessa traditioner skulle fortsätta ta plats i folkfestligheter efter den spanska invasionen av Amerika, har gjort "Dias de Muertos" till något särskild speciellt för den nuvarande mexikanska kulturen, därför är uttryckssättet inte bunden till något särskild form eller regler utan finns det regellinjer endast för att fullgöra den ursprungliga meningen med "Ofrendas", nämligen att tacka livet för det vi får och påminna oss att vi lever i en subtil tid mellan livet och döden och att denna är bara en fortsättning i processen och att man ska respektera den, börda kontakt med den och (i sista tiden) avdramatisera den.
Traditionella socker skallar
Under dessa konstnärliga former har mexikaner avbildat döden på olika sätt, men den gemensamma drag är att döden inte är en skrämmande gestalt. Döden representeras ofta i form av dödskalar och hela skelettet och har ett naturligt uttryck eller oftast ett komiskt drag som gör att den har fått många att skratta istället för att bli rädda.
Calavera maderista (revolutionär skelett) av J.G.Posada
En av de första konstnärerna som fick ge form och skapade de nu traditionella karaktärer som finns ofta representerade på dessa dagar, var José Guadalupe Posada, en grafiker som ristade tryckplattor och publicerade i slutet av 1800 talet sina figurer i samband med politisk kritik eller berättelser om olyckor eller sagor. Han var inspirerade av det uttrycksfullhet i den spanske konstnären Goya. Posada skapade en karaktär som sedan Diego Rivera skulle ta fram och målade på nytt i sina muralmålningar i Mexico och New York, nämligen "La Catrina" som representerar en välklädd dam från högre klass i samhället. Andra karaktärer var bl annat den "revolutionär" eller den "Sjungande calaca".
En etsning av José G. Posada som grafiker med ”La Catrina” i bakgrund
Ofrendan ställs i altar form och många pekar på att den ska ha 9 nivåer som en pyramid. Man festar med musik, familjen och vänner med de döda. Det som kännetecknar ofrendan är att Man ska ställa den för at de döda ska "komma och njuta" av alla läckerheter som finns på bordet, så som de favorit maträtter, olika drycker och sprit (ofta Tequila eller mezcal), bröd, vatten, salt, samt cigarretter, godis, eftereter, etc.. Allt detta blandad med blommor och stearinljus, Blommorna är ofta ringblommor som blommar ut just vid slutet av oktober och som traditionell är av orange färg, (tagetes) kallad på aztekiska språk "cempasuchitl" (sempa-su-tjil). Bland de ceremoniella vid Ofrendan är att man städar gravarna och läger också ofrendan på de eller man gör det hemma. Det ska finnas en spår av blomblad för att döda ska "hitta hem" som förstärks av dofterna från maträtter och rökelse som traditionell bränns på glödande kol. Denna rökelse är kallad "copal" och är förstenade koda från gran eller liknande träd.
”La Catrina” representerade i levande form under Berlins ofrenda 2005
Jag berättar allt detta eftersom det är ofta så att man kan inte så enkelt ta ut ett element från "Dias de Muertos" utan att förlora hela sammanhanget som finns omkring det i form av ceremonier, färg, doft, och ljud. Men det finns visa lyckade undantag.
(Fortsättning följer)
